Kom på när jag vaknade i morse att jag måste ordna med en minnesgåva till min svågers begravning, passade på att anäla mig till minnesstunden, de känns konstigt, de har nog inte sjunkit in att han är borta därför är de bra att vara med på begravningen att ta farväl, inget jag ser fram emot men nödvändigt, vill ju också finnas som stöd till min syster, de blir en tung dag för henne, jag hoppas hon klarar av det
När våren sig kläder
i ljuvaste grönt,
vi tyst Dig i graven gömma.
Så hastigt Du från
oss rycktes bort.
Från livet till döden
är steget så kort.
