Nu är de andra natten jag sovit dåligt, trodde inte jag skulle somna i går kväll, sen har jag vaknat hela tiden, naturligtvis är de kortisonet som spökar, hjärnan går på högvarv, hoppas på bättre sömn till natten. De skall bli skönt när behandlingen är över men också lite skrämmande, att leva med en kronisk cancer som myelom är som att gå på äggskal, bara att ta prover var tredje månad och sen vänta på svaren är tufft, är allt bra eller har de börjat röra på sig igen, vad jag önskar att jag sluppit denna sjukdom, men så tänker nog alla
